Rörfilmen räckte inte i tvättstugan i Hägersten

Det är en tisdagskväll i oktober i en tvättstuga i Hägersten. Fjorton medlemmar sitter på hopfällbara stolar. Styrelsen har kopplat en projektor till väggen, och på den vita ytan rullar en rörfilm från källarplanet: rostflagor, en förskjuten skarv och en grå sörja som rör sig sakta med flödet.

Ordföranden har räknat med att filmen ska göra jobbet. Det gör den inte. En medlem på tredje våningen undrar varför man inte väntar tills försäkringen betalar. En annan vill veta om kommunen måste godkänna något. En tredje har just lagt nytt klinkergolv i badrummet och tänker inte låta någon röra det.

Kvällen är sammansatt av flera liknande möten, men de flesta som suttit i en styrelse i Stockholm eller Uppsala känner igen den. Ingen i rummet ifrågasätter egentligen att röret är dåligt. Frågorna handlar om vem som får bestämma, vem som måste tillfrågas och vem som betalar, och ingen av dem besvaras av en film. Det är i den luckan många reliningprojekt blir liggande, långt innan någon har hunnit fundera på metod.

Stämman som sa nej till fel sak

Den första frågan, vem som får bestämma, har ett enklare svar än många tror, åtminstone på papperet. Styrelsen kan i regel besluta om underhåll av gemensamma ledningar. Men gränsen mellan underhåll och en förändring av medlemmarnas lägenheter är inte alltid skarp, och därför blir föreningen själv ofta det första hindret. Det är inte menat som kritik.

Innebär arbetet att lägenheter faktiskt förändras kan beslutet behöva tas av stämman, och en medlem som motsätter sig kan i vissa fall få frågan prövad av hyresnämnden.[1] Var gränsen går beror på vad som görs inne i lägenheten och hur stadgarna är skrivna. Relining där man går in via befintliga golvbrunnar och rensöppningar är en sak. Ett projekt där varje badrum behöver öppnas är en annan. Däremellan finns en gråzon där styrelsens egen tolkning inte alltid står sig om en medlem väljer att driva saken vidare.

Det intressanta är vad stämman egentligen säger nej till. Sällan till metoden. Oftare till osäkerheten: att ingen kan svara på vad det kostar att vänta, vem som bär risken om något går fel i lägenhet 14, eller varför filmen ser värre ut i källaren än i stammarna. En styrelse som kommer med en film men utan ett alternativ att jämföra med ber i praktiken medlemmarna att fatta beslut i blindo.

Sedan finns tillträdet. Medlemmar är skyldiga att släppa in för nödvändigt arbete, men en låst dörr en måndagsmorgon i vecka två stoppar schemat för hela trappuppgången. Det är inget juridiskt veto. Det fungerar ändå som ett.

Vem äger röret under trottoaren?

Den andra frågan, vem som måste tillfrågas, leder ut ur huset. Kommunen kommer in på två ställen, och de har inget med varandra att göra.

Det första är gränsen mot det allmänna nätet. Kommunens VA-huvudman ansvarar för ledningarna fram till förbindelsepunkten, som oftast ligger nära tomtgränsen, och allt innanför den punkten är fastighetsägarens. Så långt är det okomplicerat. Svårare blir det när filmen visar en skarv som glidit isär ungefär där fastighetens servisledning möter den kommunala. Då är det inte längre självklart vem som ska åtgärda vad, och ingen seriös utförare lägger in en liner i en ledning som någon annan äger innan ägarfrågan är utredd.

Det andra är byggnadsnämnden. Ändringar av vatten och avlopp kan vara anmälningspliktiga enligt plan- och bygglagstiftningen, och Boverket beskriver hur anmälningsplikten är tänkt att fungera.[2] Men om just relining räknas som en väsentlig ändring avgörs lokalt. Alla kommuner har inte landat i samma tolkning, och samma typ av jobb kan hanteras olika på var sin sida om en kommungräns. Den som planerar ett större projekt gör klokt i att fråga tidigt i stället för att utgå från vad grannföreningen gjorde.

I Uppsala tillkommer marken. Stora delar av staden står på lera, och markledningar under källargolv kan ha sjunkit med åren. Linern formas efter den ledning den läggs i. Har röret satt sig så att det bildats en svacka där vatten blir stående, får det nya röret samma svacka. Det är ingen kommunal fråga i sig, men en svacka nära tomtgränsen gör det ännu viktigare att veta exakt var förbindelsepunkten går.

Försäkringsbolaget, tyst tills det inte är det

Den tredje frågan, vem som betalar, var den som medlemmen på tredje våningen ställde. Försäkringsbolaget sitter sällan med vid planeringen. Det märks först när något har hänt, och då kan det plötsligt bli den part som styr.

Hans resonemang var inte konstigt, men det bygger på ett antagande som sällan håller. Villkoren begränsar ofta ersättningen för skador på själva ledningen, och skador som bolaget bedömer bero på ålder och slitage ersätts i regel inte fullt ut. Följdskadan, det fuktiga bjälklaget eller den förstörda parketten, kan vara en annan sak än röret som orsakade den.

Efter upprepade skador händer det att bolag ställer krav: på åtgärd, på dokumentation, ibland på högre självrisk. Det kan driva ett projekt framåt. Det kan också låsa det, om styrelsen väntar på ett besked som dröjer eller om bolagets krav inte stämmer med det utföraren föreslår. Hur det slår beror på bolaget och på vilka villkor föreningen har tecknat, och det finns ingen gemensam linje i branschen att räkna med. Att läsa villkoren innan rörfilmen visas på stämman är tråkigt, men betydligt mindre tråkigt än att upptäcka begränsningarna när medlemmarna redan har röstat.

Till sist: röret

Det som återstår är frågan som projektorn egentligen skulle besvara: klarar ledningen en ny insida? Det är också den enda invändningen som gäller röret självt, och den kommer från hantverkaren.

Skälen är tekniska. Ledningar som har kraftiga deformationer, partier där röret helt enkelt saknas, dimensionsbyten mitt i en sträcka, böjar som en strumpa inte tar sig igenom eller svackor av det slag som beskrevs ovan. Ett gjutjärnsrör från efterkrigstidens flerbostadshus i Stockholm kan se bedrövligt ut på film och ändå bära en liner efter fräsning. Ett annat, som ser hyggligt ut, kan ha en sprucken övergång som avgör hela saken.

Här kan utlåtandena gå isär. Där en entreprenör ser ett rör som går att rädda kan en annan föreslå schakt. Det betyder inte alltid att någon har fel. Bedömningen påverkas av vilka metoder utföraren har tillgång till: strumpmetoden, UV-härdning och sprutmetod löser delvis olika problem, och den som bara arbetar med en av dem ser färre vägar. Det är skäl nog att låta mer än en titta när utlåtandet är negativt.

I praktiken börjar arbetet sällan med strumpan. Det börjar med spolning och mekanisk rensning, eftersom en film genom avlagringar säger mindre än en film genom ett rent rör. Entreprenörer som RM Relining, som arbetar i hela Stockholms län och vidare i Mälardalen med alla tre metoderna, låter rensning och inspektion komma före beslutet och sätter priset innan arbetet börjar (rmrelining.se). Ordningen spelar roll även utanför källaren. Ett fast pris och en film av ett rensat rör är ett bättre underlag inför stämman än en film full av avlagringar, och det ger försäkringsbolaget något konkret att ta ställning till.

Projektorn i Hägersten visade alltså rätt film i fel ordning. Av de fyra frågor som rymdes i tvättstugan kunde filmen bara svara på en, och det var den som stod sist i tur. En styrelse som har stadgarna, förbindelsepunkten och försäkringsvillkoren klara före mötet behöver inte filmen för att övertyga någon. Den blir i stället ett underlag bland andra.

Det ska sägas att bilden här kan vara skev. Den utgår från projekt som fastnat, och föreningar där en film och en handuppräckning räckte ger sällan upphov till några berättelser. Det är fullt möjligt att de är fler än man tror. Men för den förening som sitter på hopfällbara stolar en kväll i oktober och inte kommer vidare ligger hindret sällan i röret.

Noter

1. Hyresnämnden, information om bostadsrättsföreningars beslut om ändring och ombyggnad av lägenheter, hyresnamnden.se.

2. Boverket, vägledning om anmälningsplikt enligt plan- och bygglagstiftningen, boverket.se.